Petrafrida

Egentligen vill jag inte alls sluta dricka kaffe.

Det bara irriterar mig att det är så svårt. Så då är det dags att sluta. För ett tag i alla fall. Men säg, livet är bara inte lika roligt när man försöker sluta med kaffe. JAG är inte rolig! :)

Igår var jag på pepparkaksbaksfest. Efter en timme lade jag mig ner på köksgolvet med benen upp på en stol. Struntade i glasyren och tittade upp i taket.  Tänkte på kaffe. Och gick hem. Klockan åtta på kvällen.

Som tur är finns Urban fantasy. Just nu gömmer jag mig i "The Enchantment Emporium". Det är farligt roligt att bo granne med SF-bokhandeln! Vill varje gång jag är där fråga dem om de är säkra på att de inte behöver en extraanställd men bangar ur i sista minuten.. :)

Hemma återstår bara kläd och slaskkaos i hallen men det är kanske oundvikligt. Per har kommit in på sin utbildning till våren och vi gör Raw food av hjärtans lust. Vi köpte en kokbok. Sen var jag fast :O I kylskåpet bor det numer mest grönsaker och i köket sjunger mixer och matberedare hela dagarna. Per tycker det är lika roligt som jag (nåja, nästan) så vi experimenterar tillsammans. Här har vi gjort cashewbiffar med heta morötter. ( www. rawfoodrecept.com )




Ibland går det inte riktigt så bra, som alldeles nyss när jag i kaffeabstinenesskulle göra rå chokladmjölk.  Hela köket nerkladdat av rå kakao och sesamfrön. Jag har choklad i håret och behöver måla om i taket. Och vill fortfarande ha kaffe. :)

Åhléns har en presentfinnare. Genom presentfinnaren kan man lära sig mycket om vad man vill ha i julklapp. Jag till exempel vill ha köksattiraljer, en hårfärgningspensel eller skålar. Min bror; en ögonfransböjare(?), diverse köksattiraljer eller en multikontakt. En mormor vill ha dukar, serviser och kuddar. För det går ju inte att ha andra intressen när man är pensionär, så är det ju. Tur att Åhlens finns så vi kan veta vad vi vill ha. Hur hade världen sett ut annars??


I lördags var det förresten fest! Pers lillasyster fyllde 25 och hela familjen var där. Trots Åhléns livsvägsfinnare hade mormor lyckats slita sig från sina dukar och kuddar. Vilken tur för oss det. :) Per var kvällen till ära iklädd tomtefrökens förkläde och Hugo firade storasyster genom att springa runt runt i 6 timmar. En riktig fest med andra ord. :)

Råttan tycker inte om det sistnämnda förstås. Den har setts i vild glädje klättra flyttberg upp och flyttberg ned på jakt efter en mö och något att äta. I lika vild glädje har kaktusen i fönstret börjat leva upp. Mitt i det kalla draget slår den ut stora blommor utan behärskning. De lila tulpanerna på bordet likaså. Jag njuter. Och nyser!

Det enda stället som inte ätits upp av herr Röra är köket. Det är fantastiskt vad ett matschema kan göra med två konstnärstyper! Det är fint i köket. Och diskat! Det finns julljus och doftande nejlikor. Marsipanstjärnor och en dröm om pepparkakor. En råtta i skåpet. Allt som det skall vara.

God Morgon!


Vi rörar. Om man hoppar på tå från den ena änden av lägenheten till den andra kan man nästan komma fram utan att slå sig. Om man har tur. I rummet trängs gamla sängar, nya sängar, IKEApaket med resväskor, ett plastben och en stor docka i naturlig storlek. Och så Barbabapappa då förstås.

Sen städas det. Ut ur skåpen rymmer moppen och dammsugaren och dansar runt i lägenheten när vi sover. Sen ställer de sig på lagom snubbelavstånd tills vi vaknar.

Och jag funderar. Den avbrutna behandlingen i Kina har gett nya frågor om läkare och behandling här hemma. Och om jobb. Eller inte. Men precis som moppen och dammsugaren kanske hittar hem så småningom så gör nog jag det med :) För jag är hemma. Om jag hade undrat över det så gjorde jag det inte längre när kvinnan som mötte mig på stan muttrade för sig själv "jäkla tjocka svenskar". Om det var menat till mig vet jag inte. Men i Sverige är jag i alla fall ;-)

Jag är hemma!! Och bättre! :D Frisk vore ju att överdriva men nu ser allt ungefär ut som vanligt igen.


Det är så mycket jag hade hunnit glömma på två månader.  Ett. Hälsa inte på dina grannar i hissen. Två. Kickskort är jättejätteviktigt att ha och man är en samhällsförbrytare om man inte har det (hur kunde jag glömma något sånt??) ;-) Tre. Stressen. Jag har inte sett den riktigt tidigare men efter två månader utan så känns någon månad med magsjuka som en lätt match i jämförelse. De utmaningar som troget väntat på mig hemma gjorde jag ju bäst i att  glömma. Men nu är jag tillbaka!


Så. Jag funderar. Hur gör jag med bloggen? Skaffar jag en ny, fortsätter på samma eller besparar min omgivning ännu en vardagsbloggande vän? Jag funderar. Och njuter under tiden av mitt underbara kaffe :D

trumpeten: dudututuuuuut. Violinerna: trilillidilltrillidilltrillidilllll. keyboard: nanaaaaaaananannaaa.

Sitter i cafeet i lobbyn och vantar pa bussen till flygplatsen. Under tiden blir jag anfalllen av musiken i hallen. Har har de en speciellt agressiv musac som hamrar sig in genom oronen pa den stackare som rakar komma ivagen. Inte for att nagon annan verkar ha bekymmer med det mer an jag. Ju mer liv desto battre, for stackars den som skulle raka befinna sig ensam och i tystnad. Vilket ode.

Nej, i Kina ar man aldrig ensam, inte ens om man reser ensam och inte kan spraket. Det finns alltid nagon som vill prata med en, skratta at ens konstiga vanor eller bara gapa over en. I borjan tyckte jag det var hemskt. Nu ar det bara underhallande. Jag tycker om att vara i Kina. Oftast i alla fall. Sjuk vill jag inte vara har mer, det ar ett som ar sakert. Sa nu aker vi hem. For den har gangen i alla fall. Per kommer vanta pa flygplatsen i Peking och sen ska vi forsoka fa ett flyg hem. Och nu sa sag jag precis vad klockan ar. Maste springa!


Eva

Andra bloggar om Kina, resor

Jag väntar. Efter en lång nattlig bilfärd och en märklig undersökning av den utlovade internationella chaufför-läkaren (som för övrigt inte kunde ett ord engelska) väntar jag nu här efter några timmars sömn på Yongjian hotel i Nanning för att få reda på detaljer om hemresan.

Yongjiang hotel är en annan slags himmel än Shangri-la. Det här är en plats där de fem stjärnorna mest bör ses som symboliska. På hotel Yongjiang betyder ett no smoking room ett rum som man inte röker i -just för tillfället- och tågsängen känns nu som den mjukaste dunkudde i jämförelse med den på rummet.

Restaurangen på Yongjiang hotell är grandios. Halvnakna bronsänglar räcker nästan ända upp till taket som är ungefär tjugofem meter upp. Mitt i rummet finns en stor fontän med ännu fler statyer av nakna kvinnor  med västerländskt utseende. Menyn är lika spännande. Här kan man få rostad vårgris, stuvad haj eller ångad grishjärna. Som om dessa animaliska festligheter inte skulle räcka till kan man också få en och annan stekt fluga med maten. Är det sen också den första gången man äter efter en veckas sjukdom blir situationen inte mycket annat än komisk när flugan dyker upp efter den första tuggan. En ny rätt och tre tuggor senare befinner jag mig nu åter på rummet. Kina har mycket god mat. Överallt. Men Yongjiang hotel bör man nog akta sig för om man överhuvudtaget vill äta. Eller bara akta sig för i största allmänhet.

Så jag fortsätter att vänta. Kanske kommer jag hem i övermorgon, kanske inte. Kanske Per följer med, kanske inte. Bara Eurocenter vet.  :)


Eva

Andra bloggar om Resor, Kina, Nanning, hotell i Kina

Vi kommer hem. Hoppas jag :)

Den femte magsjukan på ungefär lika många veckor tog knäcken på den här fröken Engman som  halvt medvetslös fick bäras till ett läskigt sjukhus i Beihai av en räddande ängel. Någon som varit på en akutmottagning i Beihai kan förstå varför det då känns dags att åka hem. Ett dygn med dropp och några hotelldagar senare försöker vi nu ordna med hemtransporten.

Per har åkt till Kunming och börjat packa och jag, som just nu knappt kommer ned i lobbyn, sitter här och väntar på försäkringsbolagets beslut. Sveland försäkringar är inget att ha - har jag nu förstått. Annat är det med Europeiska! De är så vänliga och har t om kontor i Kina. Men då jag blev sjuk innan deras försäkring började gälla så är det hemförsäkringen som bestämmer.

Nå ja, ett äventyr så gott som något, dygnet på sjukhuset är något jag aldrig kommer att glömma. Jag ville visa en bild på dricksvattentanken från sjukhuset men det går just nu inte att ladda upp bilder. Det kommer senare :)







Andra bloggar om Kina, Beihai, resor

Vi semestrar. Om man blundar åt ena hållet och går åt det andra hittar man en strand full med mjuk varm sand. Och snäckor. Har man sen ett rosa paraply, guldiga strandskor och en snygg man kan man nästan tro att man är i paradiset. Om man inte tittar åt det första hållet förstås. Där båtliken bor.

Sen flyr vi. Från lågservicehotellet med extra dryg personal in till hotell Shangri-la. I himlen finns trevliga kockar som vet vad ordet vegan betyder, fantastiska buffeer och härlig miljö. Sen finns det häxor, pumpkatter och stojigheter. Om man råkar komma dit på Halloween :)

Nej Beihai är så mycket himmel det har varit sen vi kom till Kina. Så vad då om halva strandområdet skulle kunna användas till nästa version av Evil dead. Här finns palmer, sol och en måne som är upp och ned. Vad mer kan man begära? :)

I den vilda taxin på väg mot skeppskyrkogården.



Beihai!


Vi har precis kommit till Beihai och jag har vilat en timme efter tågresan. Oj vilken resa! Jag skulle nog inte kalla det soft sleeper. Stone sleeper möjligtvis.  Mjuksängsklassen på tåget bestod av en stenbädd i ett bås fyllt av skvalmusik, snarkningar och fotsvett från rumsgrannar. Och kontrollbesök av uniformerade vakter. Men rent och fint var det i stenkammaren iallafall! Eller som Per sade: Det är ju renare än på sjukhuset :)

Efter att sedan ha sprungit runt Nanning klockan sju på morgonen för att hitta anslutningsbussen till Beihai och slutligen rest 4 timmar till, kom jag på den fantastiska idén att åka motorcykeltaxi till hotellet.

Taxichauffören tyckte också att det var en mycket bra idé. För tre gånger så mycket som den vanliga taxin skakade han runt oss i Beihai, krockade nästan 4 gånger på vägen i sin iver att komma fram och släppte sen av oss vid en skeppskyrkogård utan vidare förklaring. Efter några turer och ytterligare springande runt i ingenstans med tunga väskor hittade vi till slut en vanlig taxi som tog oss till hotellet. Mitt i skeppskyrkogården.

Det som faktiskt finns är sol! Och palmer. Whee :D För övrigt har nog inte resebroschyrerna hållit vad de lovat än så länge. Jag ser en strand i fjärran. Sen ser jag mångamångamånga trasiga båtar. Och huslik. Jag har inte ännu gått till stranden men jag och Per har redan gjort om våra reseplaner. Vi stannar här två nätter till - sen hotell Shangri-la! Efter den här resan behöver vi lite service och mjuka sängar. Och kaffe!

OOh nu hör jag Per utanför dörren. Kanske kanske har han hittat kaffe till mig!

Andra bloggar om resor, Kina, Beihai

Om man befinner sig i Kunming en gråkall onsdag kan det mycket väl hända att man:

• Pluggar kinesiska och fryser näsan av sig på Nordica
• Byter lunchtips med två svenska veganer
• Äter torkad frukt från Daifolket
• Träffar på en advokat från USA och får en lektion i amerikansk inrikespolitik
• Talar om pärlor med en kinesisk skådespelerska
• Fryser lite till och sen..
• köper röda långkalsonger på Walmart
• Nästan blir mosad av en lång rad kundvagnar som kommer nerfarande för rulltrappan man står på och sen
• nästan kliver i en enorm hög med bajs mitt på trottoaren.
• Talar om kvalitet på resväskor med en expedit på kinesiska. Utan att förstå ett dugg.
• Köper bananpopcorn
• Får kvällsmat av en snygging :)

Bloggar om:Kunming, resor, Kina

Mitt i Nordicas utställningssal stod ett tomt skrivbord sånär som på ett tangentbord och en stol. Så jag bloggar :)

Tågbiljetter köpta till Beihai! Mina dagliga temperaturefterforskningar har visat att vi skulle åkt för två veckor sedan. Attans. Men nu åker vi! Fredag till fredag i solen! För trehundra kronor var åker man i den mjuka sängen i natttåget som tar 13 timmar till Nanning. Är man sparsam kan man köpa biljetter till den hårda sängen. Det är en brits utan dörr.

Från Nanning - står det - skall bussar gå till Beihai var trettionde minut.  Med kartan och lexikonet i högsta hugg kanske vi till och med hittar till busstationen. Det, återstår att se. :)

Med mina regnblöta fötter skall jag hasa mig tillbaka till mitt eget bord och kinesiskastudierna. Vi lär oss mycket viktiga saker. Wo bu shi meigou ren, wo shi ruidian ren.  (Jag är inte amerikan, jag är svensk)

Bara så ni vet.

Jag letar igen. Hemsidor lusläses och innehållsförteckningar granskas. Jag behöver en hudkräm och kanske,  kanske lyckas jag hitta det jag söker!
Men det är inte troligt. Hudkrämer utan mineraloljor och syntetiska fetter verkar vara en bristvara här i Kunming precis som den rena luften. Ett enda café som säljer ekologisk tvål och blåbär finns. På den västerländska gatan. Det är allt.  Naturen är något gammaldags och omodernt, vem skulle vilja ha sånt? Nej, nya mediciner, nya bostäder, nya högteknologiska skönhetsinstitut. Det är det bästa.

Tankarna blir än mer synliga när jag går runt i staden och när jag läser om andra platser i Kina. Vackra gamla stadsdelar rivs ned för att ge plats åt det nya. Och åter nya. Efter tio år är husen slitna och man söker sig någon annanstans. Vägar byggs och byggs om. Inget är gott nog i denna framfartens tid. Moderniteten lovsjungs och åt det gamla fnyser man föraktfullt. Varför bo i gamla hus när man kan riva och bygga nytt? Varför skall man använda koltabletter när det finns nya moderna mediciner. Alvedon?? Bah!  Ett framtidstänkande likt den i väst under femtiotalet ser jag överallt här där jag går. Men då fanns det ingen information. Då visste ingen hur det skulle gå, vilka effekter på omvärlden våra framgångar skulle få. Men nu vet vi. Och ändå...

Och jag förstår ingenting. Det vackra Kina, alla underbara tempel, tusenårig visdom och läkekonst. Denna fantastiska natur. Allt slumpas bort för drömmen om lyckan. Det vackra ansiktet utåt döljer smuts och förfall vid sina fötter. Och det talar man inte om. Dem talar man inte om.

Sverige är inte bättre på många sätt. Väst är förebild och jag själv är inte alltid heller mycket bättre. Men vi vet ändå ofta hur illa vi gör när vi lever som vi gör. Det finns information om man vill. Och en längtan efter förändring. Här finns inget. Google visar inget. Och utanför dörren bara meterhöga annonser som visar vackra vita människor i nya miljöer. Allt gammalt skall ut!! Väst är bra, vitt är bra. Och allt jag älskar med Kina är på väg bort i rasande fart.

Jag blir bekymrad. Jag talar med bekanta om miljöfrågor och får mest en nyfiken oförståelse till svar. Ingen verkar veta. Men jag har inte varit här så länge. Kanske jag bara inte förstår. Kanske jag bara inte träffat de rätta människorna, det finns kanske en miljörörelse jag inte vet om som börjar få ett fäste. Jag hoppas det.
Jag fortsätter att leta efter hopp. Och en hudkräm. :)








Andra bloggar om miljöfrågor, Kina, Kunming, mineraloljor